söndag
Blev en del fotboll, god mat(duktig kock) :=) en del sång i form av melodifestivalen, ... Skåning rösta väl för en ca. 500 kr på lasse lindh.., tragisk skåning:=)
Måste ge dig cred Tobbe för din krönika om "the Boss" riktigt bra, får komma öve ro hämta kopian idag eller i vecakn. grymt bra iallafall....
Det är måndagen den 10 december. Det är ingen vanlig måndag utan en måndag som 15 000 människor har sett fram emot i månader, så även jag. Klockan är strax efter 17 denna mörka kalla decemberdag. Tillsammans med fem, helt skilda för varandra, herrar stiger jag av tunnelbanan vid Globen i Stockholms södra regioner. Stationen är full av människor med förväntan i blicken. Jag ska tillsammans med dessa medmänniskor få bevittna Bruce Springsteen för första gången. The Boss, som Springsteen kallats sedan länge, har de sista åren sakta smugit sig in i min musikaliska själ. Högst troligt på tack vare människor i min närhet, som jag delar andra saker med. På något sätt här därför denna nyfikenhet på Springsteens storhet även intresserat mig. Efter ett misslyckat försök hösten-06, då influensan fick mig att vara sängliggande, är jag nu inte många timmar från konsertstart.
Vi sex gentlemän påbörjar sakta den korta vandringen mot Globen. Tidigare på dagen har två, minst sagt laddade och förväntansfulla killar, gjort Stockholm tillsammans med sällskapets antikhandlare och fotbollsälskare. Övriga två män kom släpandes efter i shoppingens anda. Dock lyckades man inta en gemensam lunch på en mycket god och lagom prisvärd italiensk restaurang i Stockholms äldre delar. Pizza, pasta, öl och mjölk (?) gjorde sällskapet redo för en kylig eftermiddag, som inleddes med vandring och väntan, vandring och väntan. Efter en timmes tid står vi så, helt oplanerat utanför Grand Hotell, tillsammans med en nätt journalistkår och autografjagande Springsteenfans. På detta hotell bor även Nobelcelebritetens uppklädda gäster, vilket sätter krydda på det hela. Men vi låter finansmännen, vetenskapsmännen, Ericssonchefer med flera, passera i jakt på en 58-årig rockstjärna, som senare visat sig ha smugit ut bakvägen. Dock får vi se en glimt av Springsteens medföljande band E Street Bands gitarrist, Nils Lofgren.
Efter en och en halv timme i kylan, utan känsel i fötterna, beger vi oss mot Centralstationen för att ta oss ut till arenan. Dock fattar vi ett klokt gemensamt beslut att slinka in på Harry James Bar en stund, för att åter få värme.
Väl gåendes mot Globen möter vi upp en köande skåning som tillbringat hela dagen i kön, för att få komma sin idol så nära som möjligt. Pubarna runt Globen börjar bli proppfulla och jag inser att om vi ska få någon plats, måste vi bege oss in direkt. (En riktigt bra ursäkt för att åter få känseln tillbaka i fötterna). Väl inne på puben, som har så mycket gäster att brandmyndigheten skulle ha stängt lokalen direkt, lyckas vi tränga oss fram till baren och beställa. Vi beställer in öl, jägermeister, bacardi. En av herrarna beställer till och med in en cider (efter att sekunderna före ha frågat bartendern efter whiskysorter). Det småländska sällskapet bredvid får sig ett gott skratt! Någon lyckas få en sittplats och genast börjar konversationerna om vilken gång i ordningen man ser Springsteen. Bossens låtar ljuder högt från högtalarna och stämningen trissas verkligen upp. Plötsligt hörs en allsång av sällan skådat slag då någon av hans kända låtar spelas upp.
Inne på puben lyckas vi möta upp ytterligare två gäster, som vi delade biljettköpet med. Gänget splittras upp lite men alla har stora leenden på läpparna. Förväntansfulla ser vi hur tiden går väldigt fort inne i värmen och ett bättre sätt att komma i konsertstämning lär inte ha funnits.
Efter drygt en timme beger vi oss åter ut i kylan, för att med blicka möta hundrameters köer till varje igång. Det är inga vanliga svenska köer. Här utstrålar man lycka och förväntan.Väl i vår kö, vid ingång sex ställer vi oss sist men kön slingrar sig väldigt fort framåt och efter en kort stund möts vi av Globens dörrar. En bedrövelse av sällan skådat slag möter oss vid ingången. Personerna framför oss har ovetande köpt förfalskade biljetter av oseriösa säljare på Internet. Dessa fans blir alltså nekade att komma in och för en stund funderar jag på att ge min biljett till dessa äkta fans, men vad hade en biljett hjälpt?
Nödvändiga toalettbesök görs, korvar förtärs och vi beger oss uppåt längs Globens mäktiga läktare. Gruppen delar upp sig på fyra och fyra, och min plats blir på sektion B 21, rad 16, plats 57. Väl där uppe inser jag att jag inte kommer att få den rätta blicken och känslan här. Det vore väldigt dumt att mitt första intryck skulle ske härifrån. Jag smider så planer hur jag ska få mig en bättre plats och samtidigt försöker jag övertyga de två största fanatikerna i vårt sällskap att testa om vi kan planka ner på ståplats. Jag rekar lokalerna likt en brottsling då jag beger mig för att köpa öl och popcorn. Jag är på det klara med att det inte kommer bli enkelt och att det kanske är en dum handling, med vissa risker. Dock vill jag så gärna få den rätta känslan när jag nu äntligen skall få se Springsteen.
Jag beger mig upp på läktaren igen och meddelar mina kamrater att jag kommer att ta mig ner på planen, vid rätt tillfälle, men jag får ingen respons från mina kloka/dumma medresenärer. När en mäktig våg börjar fara runt läktaren, likt världens fotbollsmatch, förstår jag att nu är det nära. Jag tar trapporna ner och på utsidan tar jag mig runt läktaren och hittar en obevakad nedfart. Intromusiken går igång och hela Globen är fulladdad. Plötsligt kommer Springsteen och bandet in på scenen med ett "Hello Stockholm" och den nya rocklåten "Radio Nowhere" drar igång. Publiken är i upplösningstillstånd och jag inser att nu eller aldrig måste jag hoppa över planket. Ungefär två minuter in i låten, ber jag till högre makter och hoppar ner på innerplan. Snabbt tränger jag mig in i det trånga folkmassan och kastar av mig yttertröjan och förstår att här blir jag omöjlig att hitta.
Väl på plats i konsertens centrum ser jag ett rockade band med en härlig närvaro till sin publik. Jag lyssnar till ett par låtar som är främmande för mig, men folket bredvid mig kan varje textrad. Först när de spelar låtar från den senaste plattan, kan jag nynna med likt den övriga publiken. I mitten av konserten då publiken redan är svettig lugnas tempot ner och Springsteen spelar "The River", till publikens förtjusning. En härlig allsång med 15 000 svenskar och äntligen kan jag sjunga ut ordentligt.
Några låtar senare, kommer spelningens enda besvikelse då den senaste radiohiten "Long walk home" spelas och Springsteen kliver bak från mikrofonen och ska låta publiken sjunga, men det blir inget riktigt tryck. Man kan fråga sig varför publiken inte sjunger ut, i den låten som spelas mest just nu. Kanske är det någon slags omedveten bojkott av publiken, då man kanske inte innerst inne vill, höra sin stora ikon spelas på populära reklamradiostationer? Vad vet jag?
Men bojkottade sången gjorde man dock inte i det efterföljande numret, där den mäktigaste allsången sedan Sveriges nationalsång i Berlin 15 juni 2006, utspelade sig till låten "Badlands". Samtidigt förstår jag för första gången vilken stor konsert jag befinner mig på. Publiken är helt frälst av sin stjärna och jag börjar tappa fokus på scenen, för att nästan helt koncentrera mig på hur publiken beter sig. Folk är helt tagna av sin idol och en slags musikalisk berusning drabbar hela Globen. Publikens sång eller rättare sagt "oooh´ande" vägrar ta slut och fortsätter en lång stund efter att låten avslutats. Riktigt överväldigande att få vara med om detta.
Inför efterföljande låt " Girls in their summer clothes", får han nästan taket att lyfta av kvinnorna i publikens ljusa stämmor, då han utropar frasen: "Den här låten är för alla svenska flickor". Sedan säger han: "Kom igen nu tjejer". Gissa om den härliga stämningen håller i sig.
Mitt i denna musikaliska berusning kommer sen låten som får hela Globen att bli helt upprymd. Han spelar låten "Jungleland" som tydligen är låten som alla Springsteenfans helst vill höra och som får publiken att helt falla i trans. Sedan tidigare har jag sett en handfull banderoller runt om på läktaren, med texten "Jungleand" och publiken blir som helt euforiska. Helt plötsligt vet jag inte om jag är på en rockkonsert eller inte, för ingenstans ser jag den obligatoriska högerarmen vajandes i takt till musiken, utan jag ser hela kroppar som är som hypnotiserade. Alla, och jag menar verkligen alla, dansar och hoppar på ett sätt jag aldrig varit med om förut. I denna stund hade jag kunnat lura på vem som helst, vad som helst. Hela Globen är som full av sektmedlemmar när pastorn har talat. Det är först nu som jag förstår vilken upplevelse en Springsteenkonsert är. Det är först nu som jag förstår mig på de människor som ser honom gång på gång. Det är först nu jag förstår varför folk köar i flera dygn för biljetter. Det är först nu jag förstår varför folk sitter ute i minusgrader i flera dagar, för att få komma så nära honom som möjligt. Detta musikaliska evangelium är imponerande att ha varit med om.
Jungleland följs av klassikerna "Dancing in the dark" och "Born to run" och just "Dancing in the dark" blir höjdpunkten för mig denna kväll, då detta i mina ögon är en av världens bästa rocklåtar.
Att ha bevittnat denna konsert tillsammans med en sån euforisk publik, som var väldigt blandad - män och kvinnor, blandade samhällsklasser, blandad åldrar - gör att man vill vara med om denna upplevelsen igen.
För att skapa denna musikaliska upplevelse krävs en del saker: En bra mental uppladdning, engagemang och inlevelse samt rätt stämning och rätt sinnesnärvaro. För både Springsteen och hans välspelande band, för den hängivna publiken och för mig som betraktade konserten med mina Springsteenlekmanna-ögon fanns alla dessa komponenter denna magiska kväll.
Springsteens avlutande ord inför sista låten "Santa Claus is coming to town" var "God Jul, vi ses i sommar", och det gör vi. Den 4 juli 2008 kommer nästa möte att ske.
